396 [Till FK 1:395. Frågan var: Kan man tänka sig fusk i våra språkspel?] - Svaret på frågan är naturligtvis avhängig av de spelandes språkliga kompetens, ville man säga. Men om mottagaren(/-na) inte omedelbart uppfattar ssändarens yttranden som ett brott mot spelreglerna, utan det istället är så att det yttrade för honom (dem) i sin kontext fyller en väsentlig funktion och därmed antar en mening, vari skulle ‘fusket’ bestå? - I brottet mot den normala praxis som det kommunicerande samhället har tutbildat i användningen av dessa begrepp, skulle kanske Wittgensteinianen vilja svara. - Ja, men erkände vi inte också hela tiden möjligheten av begreppstänjning, av regelmodifiering? Och även om en sådan tänjning aldrig kan få giltighet i sin isolation, då den utföres av en enskild person, så har vi ju här ändå en situation av intersubjektiv kommunikation. [Tillskrivet senare, nov. 2005: Begreppstänjningen måste ju börja någonstans, någon gång.] Ty, för att det skall kunna handla om ‘fusk’, så måste ju ändå sändaren vara medveten om att han fuskar. [Tillskrivet senare, nov. 2005: Uppsåtsrekvisitet, igen. Men frågan är om ens det är tillräckligt. Måste det inte finnas också en medveten vilja att bedra, dvs. att dölja sin begrepppstänjning, att avsiktligt räkna med att bli missförstådd, dvs. att mottagaren skall uppfatta sändarens budskap på ett sätt som inte överensstämmer med sändarens egen innebörd.] Annars rör det sig ju bara om ett vanligt misstag. Skillnaden mellan mottagare och sändare är alltså bara den att sändaren är medveten om att [hon / han] tänjer begreppen, vad [sic!] mottagaren förblir okunnig om. [Sändaren måste alltså i någon mening kunna överblicka hela den genom praxis fastställda [tillskrivet senare, nov. 2005: jag skulle idag hellre än “fastställda” säga utbildade] användningen av begreppet för att det överhuvudtaget skall kunna vara tal om ‘fusk’. Och man kan naturligtvis fråga sig om detta ens är möjligt.] Och detta att förbli i okunnighet om om sin begreppstänjning är ju, som historien visar, alls inte sällsynt inom vetenskapen. [Lakatos, Proofs and refutations]
397 [Till FK 1:395f] - Kan man tänka sig vetenskapliga verk, och också romaner, som är skrivna som medvetna försök till ‘fusk’, men som sedan blivit införlivade i vår totala kunskapskropp och försedda med etiketter med påskrifter som “epokgörande”, “klassiker” etc.? - Ja, varför inte?
398 Men om nu mottagaren inte finner någon mening i sändarens ‘fusk’-yttrande, om detta yttrande s.a.s. tycks sakna funktion i kontexten? Om mottagaren alltså inte förstår vad sändaren säger? - Ja, det naturliga är väl då att han frågar efter meningen eller på annat sätt visar sin oförståelse. Sändaren kan då genom sin förklaring välja att fortsätta ‘fusket’ eller också kan han välja att avslöja sig. Fortsätter han ‘fusket’ kan mottagaren antingen [tillskrivet senare, nov. 2005: tro sig] förstå eller inte förstå. Förstår han har vi återigen den situation som beskrivs i FK 1:396, och alltså inget egentligt fusk. [?] Förstår han inte så fortsätter frågandet efter mening, osv. ad infinitum. Vi tycks alltså ledas till uppfattningen att brottet mot språkregelerna alltid måsta vara manifest. [Tillskrivet senare, nov. 2005: Jag förstår inte(!) mitt resonemang här; för att det skall kunna vara fråga om ‘fusk’ handlar det väl om att sändaren har en avsikt att mottagaren skall missförstå honom på ett visst bestämt sett. Och då bör väl inte regelbrottet vara alltför manifest, utan tvärtom förbli dolt till stor del?]
399 Maj 1983 Umeå [Till FK 1:398] - Men om mottagaren inte förstår, men är för blyg för att fråga eller är rädd för att visa sin okunnighet, och därför låtsas som om han förstår? - Ja, men förståelsen yttrar sig ju genom handlandet, ja, ville du inte säga att den är handlandet. Och är inte också detta att låtsas som om man förstår ett handlande? - Jo, men inte det handlande som konstituerar förståelsen. - Och vilket är det handlandet? - Det som sändaren hade förväntat sig. - Men vad förväntade sig då sändaren med sitt ‘fusk’, annat än det att mottagaren agerar som om det yttrade hade en mening. Och är det inte just detta han gör genom att låtsas som om han förstår? Eller vill du påstå att sändaren ‘fuskar’ i akt och mening att bli upptäckt i sitt ‘fusk’? Och om så vore, skulle vi då verkligen karaktärisera det som fusk?
Kommentarer