Skönheten, logiken och matematiken: Pascal, Lakatos och Wittgenstein [Filosofisk Kalender 1:329-330]

[10, rue Washington, 8e]

329  Skönheten som ett resultat av okunskap, således? Men finns där inte också de som i det exakta, det helt igenom kända, har sett sitt estetiska ideal? Och själv förblir jag kluven, ty jag vägrar att erkänna [att] kunskapen på något sätt skulle vara ett hinder för skönheten, samtidigt som jag ofta finner en intensiv estetisk njutning i det som förefaller oförklarligt, outtömligt, mångtydigt, ja, rentav mystiskt. Kanske ligger lösningen av denna skenbara konflikt (mellan ratio och mystis) i det att den sanna kunskapen, såsom Sokrates hävdade, är den som visar oss hur lite vi i själva verket vet, och som därigenom ger oss en känsla för detta “mystiska”. [Jmf. också Tractatus 6.421, 6.52, 6.521, 6.522!]

330  Nej, jag kan inte förstå detta att ordningen i matematiken skulle vara “inutile en sa profondeur”. Skulle inte detta förutsätta att alla logiska relationer i matematiken vore ekvivalenser? Elller ville du därmed bara säga, mäster Pascal, att de matematiska satsernas “sanning”, eller låt oss hellre tala om “användbarhet”, är oberoende av det sätt på vilket vi når fram till dessa satser? Men har då inte Lakatos (i “Proofs & Refutations”) med sina historiska exempel på “proof-generated conceptts”åtminstone till en del vederlagt denna tes?