Pascal, konsten och synden: förströelsens förbannelse [Filosofisk Kalender 1:336-340]

[10, rue Washington, 8e]

 Public Domain

336 Omöjligheten av att inte påverka vår omgivning - omöjligheten av att avstå från att handla. [Till Pascal - “Pensées”, s. 90-91, ed. Espiard, Bibl. Larousse, 1923]

337 [Pascal, Pensées] “Quelle vanité que la peinture qui attire l’admiration par la ressemblance des choses dont on n’admire point les originaux!” - Nå, låt gå för fåfänga, men visar inte detta också på den närapå oöverstigliga dikotomi som i det civiliserade har uppstått mellan bruksföremål och konstföremål? Vi ser inte de vardagliga tingens estetiska dimension förrän man visar upp “dem” [om vi skall vara konsekventa och stå fast vid vår inställning till distinktionen mellan form och innehåll, så måste vi ju här egentligen hävda att det rör sig om helt olika ting, inte om samma ting visande blott under olika former] för oss såsom konstföremål, under former som vi kan identifiera som såsom konstnärliga. Och det tycks, dessvärre,  som om denna dikotomi gärna blir självkonserverande därigenom att vi vänjer oss vid att betrakta tingens estetiska dimension bara då de visar sig för oss under dessa “vederbörligen” konstnärliga former som dikotomin påtvingar oss. Det är först då vi stiger in genom dörren till muséet eller konstgalleriet som vi tar på våra estet-glasögon; i vårt vardagliga liv finner oss förvånansvärt väl tillrätta famlande i ett närsynthetens halvdunkel. Pascal, 

338 [Till Pensées, ed. Espiard, s. 92-93.] - Nej, jag kan inte se hur “vanans makt” skulle kunna förklara vårt avfall, bara hur vi kan kvarstanna i synden.

339  [Pascal, Pensées] “La mémoire, la joie, sont des sentiments; et même les propositions géometriques deviennent sentiments, car la raison rend les sentiments naturels et les sentiments naturels s’effacent par la raison.” - Hur skall vi förstå detta? Känslan som utplånas av förnuftet? Eller den förnuftiga tanken som övergår i känsla? Ja, är det inte just detta senare vi kan iakttaga då det gäller t.ex. geometrins satser; hur satser som vi ursprungligen resonerat oss fram till endast genom förnuftet småningom, bl.a. genom vanans makt, blir förknippade med en sådan stark känsla av säkerhet, att vi upplever det som smärtsamt, oändligt smärtsamt att behöva överge dem.

340  [Till Pascal, Pensées]  Divertissementet - en causa sui? De hindrar oss från att se vår misär, och från att söka vårt sanna ändamål, och får oss således att söka än mer”divertissement”.  Men varav detta att vi någonsin börjar söka divertissement?