Blandat bandat: vetenskap och religion, logikens tvång eller naturens sång? [Filosofisk Kalender 1:318-322]

318  Såg en siffra [i “(Auto-)portraits du chercheur scientifique”, utställningskatalog från Centre de Création Industrielle och Centre Georges Pompidou] som omtalade att 90% av alla tiders vetenskapsmän ännu är i livet. Den verkliga vetenskapliga revolutionen ägde rum, inte på 1600-talet, men i vårt sekel.

319  Tron, jag menar tron på en god, allsmäktig Gud, måste väl ändå vara något man tillkämpar sig. Men ligger inte häri ett av den kristna kyrkans (åtminstone den i västerlandet) största fel, att den fått det att framstå som om kampen har ett slut, att då segern väl är vunnen och “frälsningen” har uppnåtts, man kan slå sig till ro och leva tryggt och ombonat med frid i själen, medan man i själva verket, föreställer jag mig, måste föra en ständig kamp för att bli kvar i sin tro och för att befästa den. [Och är det inte detta Jobs bok handlar om, och också det Zanussi vill säga med slutet på sin film? Det tycks mig för övrigt som om judendomen, så litet jag nu känner den, rymmer mer av detta kampperspektiv på tron. Kanske för att den Gud som möter oss i Gamla Testamentet framstår som en smula nyckfull och svårbegriplig i sina handlingar.] Ja, ligger det inte en hel del i den anklagelse som Ingemar Hedenius riktade mot kristendomen, att den blivit en “gottköpsreligion”. Återstår att utröna om detta är något som ligger i kristendomens själva väsen, såsom Hedenius hävdade, eller om det är ett drag som tillkommit den senare, genom kyrkornas och samfundens förmedling. [En sökande metaagnostikers omedelbar reaktion på Krzysztof Zanussis film “Imperativet”.]

320  Usla skäl är också skäl; de binder lika hårt som någonsin de goda. En falsk logik ger inte mindre “tvång” än en god och på förnuftet byggd. [Ty, det är ju i själva verket inte logiken som “tvingar” oss, dvs. nödvändiggör att vi handlar på ett eller annat sätt, utan verkligheten.]

321  Kan naturen någonsin överdriva? Kan vi, i vår moderna kultur, överhuvudtaget föreställa oss något naturfenomen, hur extraordinärt det än måtte vara, inför vilket vi ovillkorligen skulle ge upp försöken att finna en “naturlig förklaring” och istället betrakta det som resultatet av något “övernaturligt”? [Det förefaller med andra ord som om undrens tid ovillkorligen är förbi.] Och om det plötsligt skulle sätta igång att hagla våldsamt och fortsätta så i tre månader utan uppehåll, skulle vi då upphöra att tala om “naturliga förklaringar” eller att säga om någon att som en komplimang, att han/hon är “naturlig” i sitt sätt? [Tillskrivet senare, maj 2005: Frågan formulerad på ett annat sätt: Vad krävs idag för att vi skall uppfatta någonting som ett mirakel?]

322  Ligger det i Naturens natur att vara “naturlig”? [Eller är detta bara en egenskap som vi människor tillskriver den?]