311 [Till FK 1:300] Kan man tro att p? Kan man tro att pa1? Jo, säkert kan man tro att Ikaros enligt myten hade vingar, men är det detsamma som att tro att p? Ty, att tro att p, innebär inte det detsamma som att tro att p är sann? Vi kommer således tillbaka till frågan om vilket sanningsbegrepp vi skall använda oss av. Och jag får en känsla av att den klassiska kunskapsdefinitionen på något förunderligt sätt vill påtvinga oss ett korrespondensbegrepp för sanning. [Även om där till synes inte finns något som logiskt påtvingar oss ett sådant begrepp, och fastän Sokrates, eller rättare Platon, tycks förkasta korrespondensteorin för sanning och den klassiska kunskapsdefinitionen av helt olika, logiskt oberoende skäl; den förra därför att den tycks medföra att falska meningar blir omöjliga inom abstrakta vetenskaper som logik och matematik, den senare på grund av att den synes leda till infinit regress och därmed göra kunskap omöjlig överhuvudtaget, (Jmf. Theaitetos 195C-196C, 209D-210B).]
312 [Till FK 1:311] Ty, även om man kan tro att p, även med ett “sokratiskt-hegelianskt” sanningsbegrepp, vilket alltså skulle innebära att tro att p kommer att visa sig sann (eller snarare visa sin sanning, sin förmåga att “interioriseras” och “reinterioriseras” av människor genom historiens lopp), så torde det vara svårt att kunna finna några adekvata, dvs. rationella skäl för denna tro. Detta skulle ju innebära att vi tvingades tillskriva oss en förmåga att förutsäga framtiden som vi knappast besitter. [Och innebär inte detta krav på “rationella” skäl för en tro också att man i själva verket förutsätter existensen av en sådan momentan rationalitet som vi med Hegel och Lakatos velat förneka?]
313 [Till FK 1:311] Är det för övrgt inte märkligt att Platon, som ju allmänt brukar gälla för den store realisten inom matematikens filosofi, förkastar en korrespondensteori för sanning bara av den anledningen att den tycks omöjliggöra matematisk kunskap? [Ty om det inte kan finnas några falska opinioner inom matematiken, så kan där ju inte finnas några matematiska sanningar, ej [sic! - dvs. ännu?] mindre någon matematisk kunskap.]
314 Kanske blir det mindre märkligt om vi betänker att det här ( i Theaitetos) bara är fråga om en eventuell korrespondens mellan perceptioner och tankar, “avtryck” i hjärnan, och inte den sorts korrespondens som skall råda mellan våra föreställningar om t.ex. talet tre, och idén (formen, urbilden) för detta tal, som det är tal om i andra av Platons dialoger.* Men måste vi då inte i stället fråga oss hur denna korrespondens skall kontrolleras och fastställas? Är det överhuvudtaget möjligt att erhålla verklig kunskap om någonting med en sådan korrespondensteori, [dvs. om vi fortfarande kvarhåller något av den klassika kunskapsdefinitionen och menar, såsom Platon säkert gjorde, att det att ha kunskap om något innefattar att känna till i vilken utsträckning det är “sant”, i vad mån i vad mån det har del i den till detta Något svarande “idén”]? Och är det inte som svar på denna fråga som Platon tvingas antaga att vi i en tidigare existens har skådat de rena allmänbegreppen, idéerna, för att vi skall kunna utöva den kontroll som krävs av oss om vi rätteligen skall kunna säga oss ha kunskap om något? Ja, är det inte härigenom som kunskapsakten blir till majevtik, och nödvändigtvis till majevtik; ett återerinrande av det som vi skådat under vårt förexistentiella skådande av idéerna?
-------------------------------------------------------------------------------
* Denna sorts korrespondens kan förstås aldrig vara fullständig, utan blott partiell. Tingen och våra föreställningar om tingen har, om jag förstått saken rätt, sanning och verklighet bara i den utsträckning som de utgör delar av de till dem svarande eviga och oföränderliga idéerna, vilkas evighet och oföränderlighet de naturligtvis inte kan dela. kunskap, kontroll, allmänbegrepp, idé, majevtik, sanning, korrespondens, realism, Platon, perception, matematik, fullständighet, helhet, del
Kommentarer