305 Och det vill säga, återigen, och fullt i enlighet med de tvivel vi tidigare uttryckt beträffande det berättigade i distinktionen mellan form och innehåll, att sanningen i konsten inte är något som konstnären känner på förhand och som han sedan sätter sig ner och söker finna en lämplig konstnärlig uttrycksform för, utan att denna sanning är något som “uppenbarar sig” (utan någon mystisk-religiös konnotation), manifesterar sig för honom / henne i / genom den konstnärliga skapelseprocessen, och som sedan remanifesteras i / genom den historiska process av mänskligt tillägnande [jag menar här givetvis den estetisk-sociala tillägnelsen, inte ägarnas besittningstagande] som konstverket genomgår. [Tillskrivet senare, mars 2005: Jmf. Pasternaks mening att det sanna konstverket också berättar historien om sin egen tillblivelse. Och i så måtto skulle man alltså kunna föreställa sig att för konstverkt gällde att ‘fylogenesen’ är en upprepning av ‘ontogenesen’.]
306 Man kunde kanske säga, åter med hänvisning till en tidigare avvisad distinktion, att konstnären “upptäcker” sanningen i det att han “uppfinner” den, och, på samma sätt, att betraktarna av konstverket, i egenskap av historiska subjekt, förankrade i en viss tid, “upptäcker” dess sanning genom att uppfinna den, dvs. genom att finna en modern tolkning av detta samma konstverk.
307 “Men betyder nu det att konstverkets objektiva sanning konstitueras först genom den historiska tillägnelseprocessen, också att våra enskilda, i tiden fastnaglade bedömningar av detta konstverk är helt godtyckliga och irrationella?” - Nej, vore det inte missvisande och rent av felaktigt att tala om dem som “irrationella”, ty även om rationaliteten liksom sanningen konstitueras endast genom den historiska processen, och vi således inte heller bör tala om dessa bedömningar i deras enskildhet som rationella, så utgör de ju ändå delar i en såsom helhet betraktad rationell process.
308 “Nåväl, detta må kanske ha sin giltighet för konsten, men har du inte härigenom i själva verket upprättat en mycket skarp dikotomi mellan konsten å den ena sidan och vetenskapen å den andra, något som jag trodde du ville undvika? Ty, vi måste väl ändå erkänna att det inom vetenskapen fortfarande är ett korrespondensbegrepp för sanning man använder sig av?” - Vilka “man” är det som använder sig av ett sådant begrepp? Om du inskränker dig till att tala om de naiva, metodologiskt omedvetna vetenskapsmännen (som även om de kanske utgör det stora flertalet långt ifrån omfattar alla vetenskapsmän), så kan jag ge dig rätt. Men frågar du vetenskapsfilosoferna så är svaret inte lika entydigt längre. Några (såsom Quine) tycks ha fastnat för något slags korrespondensbegrepp [? - sic! Tillskrivet senare, mars 2005: borde det inte vara koherensbegrepp? (“Duhem-Quine”-tesen)], medan andra åter sökt sig nya vägar. Och närmar sig inte t.ex. Lakatos ett sådant sokratiskt-hegelianskt “rörelsebegrepp” för sanning som det vi här talat om? Ty, om det inte finns någon momentan rationalitet, kan det då finnas någon momentan sanning? [Och visar inte Lakatos i “Proofs and Refutations” just hur sanningen blir till genom en sådan tillägnelse- eller “interioriseringsprocess” som den vi tidigare talat om, även om “publiken” här naturligtvis är mycket mer begränsad? sanning, konst, historia, mo
Kommentarer