[10, rue Washington, 8e]
288 Kunskap och Mytologi. Kan man ha kunskap om mytologiska väsen? Har diktaren kunskap om sina diktade gestalter? [Intuitivt skulle jag omedelbart vilja svara “ja” på denna fråga.]
289 Enligt den klassiska definitionen av kunskap har vi ju: A vet att p om och endast om:
1) p är sann 2) A tror att p 3) A har adekvata skäl för att tro att p.
Låt nu p vara satsen ‘Ikaros hade vingar’ och låt oss sedan fråga oss om man kan ha kunskap om p enligt den klassiska kunskapsdefinitionen. Först måste vi alltså undersöka om p är sann. Intuitivt vill vi säkert, alla som känner till Ikaros-myten, återigen säga: - Ja, p är sann. Men ‘sann’ enligt vilket sanningskriterium? Vilket begrepp för ‘sanning’ är det vi här använder oss av?
290 [Till FK 1:289] Analyserar vi p logiskt genom att med hjälp av Russels analysmeodell transformera den till en så kallad bestämd beskrivning förefaller saken inte lika klar. För att genomföra denna analys måste vi emellertid först ändra satsens tempus, eftersom det logiska språk vi använder inte förmår uttrycka tidsrelationer. Redan detta förefaller dock tvivelaktigt, eftersom, som alla känner till, Ikaros’ vingar brndes upp då han flög för nära solen. Genom att använda imperfekt istället för presens av verbet har i p uttrycker vi just detta att egenskapen att bära vingar inte längre tillkommer Ikaros, eftersom denna egenskap enligt myten senare fråntogs honom. Vi beskriver ett avslutat stadium i en tänkt temporal utveckling, i en mytologisk utveckling.
291 [Till FK 1:290] Men stämmer detta? Huvudfunktionen hos verbet ‘har’ i imperfektum i p, är det verkligen den att referera till den mytologiska utvecklingen? Säger vi inte också: “Tor var åskans gud”, snarare än “Tor är åskans gud” utan att det finns något i sjäva mytologin som talar om att Tor senare skulle ha förlorat denna egenskap? Här synes det snarare som om vi genom att använda imperfektum ville referera till ett tidigare stadium i en verklig utveckling av människornas medvetanden, ett stadium då människorna fortfarande trodde på den nordiska mytologin, då Tor fortfarande var “en levande realitet”.
292 Mars 1983 Paris [Till FK 1:289] Legitim eller ej, transponerad till presens och därefter stöpt i formen för en bestämd beskrivning får vår sats p följande utseende: ‘Det existerar ett x sådant att x är Ikaros och x har vingar’, eller formaliserat: ‘Ǝ x : x = i & V1 x’. Låt oss kalla denna form för pa1 [där a1 anger att det är resultatet av den första analysen av p]. Är pa1 sann? För att kunna avgöra detta måste vi först bestämma vilket begrepp för ‘sanning’ vi rör oss med, och vi måste också vinna insikt i vad som skall menas med att ‘existera’.
293 [Till FK 1:292] Man skulle förstås kunna tolka användningen av presens i pa1 såsom en historisk presens. Men har vi därmed uppnått någonting alls? Har vi därmed i någon utsträckning legitimerat pa1? Nej, jag skulle vilja säga, tvärtom, att vi därigenom i själva verket dislegitimerar [sic!] den. Ty, användandet av en historisk presens tycks pocka på en speciell form av existens, en historisk existens i tiden, som vi inte är beredda att tillskriva Ikaros.
294 [Till FK 1:292] Och på samma sätt om vi istället för pa1 väljer att analysera p som pa2: “Det existerar ett x sådant att x är Ikaros och x en gång hade vingar”. Ty, kan vi i tiden lokalisera denna “en gång”? Vi kommer således inte undan existensproblemet.
295 [Till FK 1:292] Vilken ordning bör vi här framskrida i ? Vi ställs ju här inför ytterligare ett problem; det att avgöra vilket som är primärt - existens eller sanning. [Den klassiska frågan om väsendets förhållande till existensen.]
296 [Till FK 1:292] Låt oss emellertid, åtminstone för ögonblicket, ignorera detta problem, och istället, helt godtyckligt, börja med att söka bestämma vad som skall menas med att ‘existera’. Det är klart att den ‘existens’ det är fråga om i pa1 inte kan innebära detsamma som fysisk tillvaro, ty om så vore tycks det som om vår naiva intuition, som vi för att någonting att hålla oss till utgår från är riktig, omedelbart falsifieras. [Men notera här att vi för att kunna fälla omdömet att pa1 falsifierats, redan måste besitta ett sanningskriterium.] Nå, skall vi då istället tänka oss att existenskvalifikatorn i pa1 refererar till enskilda människors medvetanden, så att så länge som Ikaros-myten ännu är “levande” i människors medvetanden, så länge ‘existerar’ också Ikaros-gestalten? Men bortsett från att ett sådant psykologistiskt, “intuitionistiskt” existensbegrepp i vårt fall hotar att upplösa sig själv, genom att realiserandet av den utveckling som Ikaros-myten metaforiskt beskriver hotar utplåna allt mänskligt medvetande, så tycks det också som om detta existensbegrepp redan förutsätter existensen av mänskliga medvetanden. Och denna existens kan naturligtvis inte bestämmas såsom det att finnas i någons (någon människas) medvetande. Och vidare, skulle inte ett sådant psykologistiskt existensbegrepp ställa (den mytologiska) existensutsagan på samma nivå som den politiska lögnen? Skall vi säga att det existerar en Tysklands och Europas välgörare Hitler bara därför att en sådan gestalt fortfarande ryms i några människors medvetanden? [Dessa invändningar gäller som synes också det existensbegrepp vi talade om i FK 1:132, där existens bestämdes som ‘förmåga att kunna upplevas’. Ty, innebär verkligen detta att det funnits och, dessvärre, fortfarande finns männikor som upplever Hitler som Tysklands och Europas välgörare, att det verkligen existerat / existerar en sådan gestalt?]
Kommentarer