[10, rue Washington, 8e]
301 [Till FK 1:292, 300] Skulle vi då istället göra bruk av ett koherens-begrepp för sanning, då vi bejakar pa1 ? Men måste vi då inte fråga oss vad som skall vara koherent med vad? Är det mytens interna koherens, dess logiska utveckling som åsyftas? Men är det då inte en av mytens (och jag talar här generellt, om myten som företeelse) och diktens väsentliga uppgifter, en av dess särskiljande egenskaper, detta att kunna skildra, tvärtom, inkoherensen i vår mänskliga tillvaro, det många gånger “ologiska”, (jag skulle hellre säga: illogiska) i våra handlingar?* Är det inte därför att den har denna estetiska kvalitet, förmågan att kunna uttrycka det icke-rationella i det rationella och det rationella i det icke-rationella - en egenskap som många av våra andra uttrycksformer saknar, som den har kunnat överleva som myt (som dikt) långt in i vårt tidevarv, trots att ingen egentligen “tror” på myten? [Och här har vi redan föregripit analysen av den andra frågan vi måste ställa oss för att finna ut om man, enligt den klassiska kunskapsdefinitionen, kan ha kunskap om en mytologisk gestalt.] Eller är det mytens koherens med verkligheten, den fysiska och/eller den mentala, som vi kunde tänkas relatera till? Alltså, återigen ett slags korrespondensbegrepp för sanning, som vi ju redan förkastat.
302 [Till FK 1:301] * Vi återkommer här till problemet med distinktionen mellan form och innehåll som återvänder i form av frågan: Kan man koherent skildra något i sig inkoherent (en relation, ett skeende etc.)? [Jmf. här FK 1:96, där vi ställde oss frågan om man kan beskriva ett system på ett icke-systematiskt sätt. På båda dessa frågor skulle jag för tillfället vara böjd att svara nekande.]
303 Vad menar vi egentligen idag då vi om en målning, en operaföreställning, en roman säger att den är “sann”? Knappast att den är en naturtrogen avbildning utav verkligheten, ty en sådan inskränkt “realism” betraktar väl ändå allmänt, och rätteligen, som passé.
304 Jag skulle, således, vilja säga att konstens, och mytens, sanningsteori varken är en korrespondensteori eller koherensteori, men kanske en “sokratisk-hegeliansk” teori, där sanningen är något som manifesterar sig efterhand, i takt med att den tar sig konstnärligt uttryck, och genom att människor genom historien tillägnar sig detta konstnärliga uttryck. Således en teori där “sanningen är sin egen självrörelse”, “inte ... ett klingande mynt som utan vidare kan ges ut och håvas in” [Hegel - Phänomenologie des Geistes , företal, sv. övers. D. Broady / A. Melberg / A. Olsson. KRIS 20/21]; där “la connaisance de la verité n’est pas un préalable” i den sanna konstnärliga “diskursen”. [Såsom inte heller för Sokrates, enligt Foucault’s tolkning av “Phaidron”. - Föreläsning Collège de France, 2 mars 1983.]
Kommentarer