[10, rue Washington, 8e]
297 [Till FK 1:292] Låt oss således gå tillbaks till den bestämning av existens-begreppet vi fann i FK 1:133; att existera såsom det att sanningsenligt kunna tillskrivas minst ett predikat [eller, som jag tror någon analytisk filosof uttryckt det: att existera är att vara en bunden variabel i en sann predikatlogisk utsaga.]*
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
*. Nej, jag misstog mig uppenbarligen. Att existera, säger Quine, är att vara värdet på en variabel, alltså själva det bindande predikatet. Vad Quine säger, tycks det mig, är alltså att existensen är väsendet, medan jag ville säga: att existera är att, nödvändigtvis, kunna tillskrivas ett väsen. Vad nu det kan spela för en roll?
298 Och är det då inte förunderligt hur intimt existens- och sanningsbegreppen tycks hänga samman, såsom siamesiska tvillingar. Ja, man kunde rentav fråga sig om det kan “finnas” någom existens utan väsen. [Och det vill säga: att fråga sig om det har någon mening, i den mån det ens är möjligt, att tala om ‘något’ såsom ‘blott existerande’ utan att tala om väsendet hos detta ‘något’, utan att ange vad det är som existerar. Jmf. även FK 1:219!].
299 Misstanke: att existens och sanning, liksom existens och essens är ‘dialektiskt’ eller reciprokt relaterade begrepp. [Och ligger det inte något av en paradox i detta att själva existensbegreppet tycks vara beroende av något annat för sin överlevnad!]
300 [Till FK 1:292] Vad menar vi alltså om vi påstår att pa1 är sann? Det kan här uppenbarligen inte vara fråga om något korrespondens-begrepp för sanning, ty vi har redan avvisat varje möjlig fysisk och mental referens för en sådan korrespondens.
Kommentarer