285 ‘Parrhesiast’, säger Foucault*, det är den som är beredd att säga sanningen, trots att han därigenom utsätter sig för vissa okända risker; den som är beredd att betala och betala dyrt - t.o.m. med sin egen död sitt eget liv (såsom Sokrates) för sin rätt att säga sanningen [och andras rätt att höra den, kunde man ha tillagt]. ‘Parrhesia’ - det är också “une manière brusque de dire la vérité, de la ‘lancer à la tête’ de quelqu’un.” Om vi nu betraktar denna ‘riskdimension’ hos begreppet ‘parrhesia’, måste vi då inte fråga oss om vi i Platon verkligen finner en sann ‘parrhesiast’? Ty är det bara klokhet bakom orden hos den man som beskriver sig själv sålunda: “Plato was born late in the history of his country, and he found the demos already old and habituated by the previous statesmen to do many things at variance with his counsel. For he would have given counsel to it, as to his father, with the greatest possible pleasure, had he not supposed that he would be running risks in vain, and would do no good.” [Epistel V 322B, transl. R.G. Bury. - Loeb Classical Library No. 234. Min emfas.]** Den man, om det nu är densamme, som vidare erkänner att “as regards political action I kept constantly waiting for an opportune moment” [Epistel VII 326A] och som medger att han, då han gav sina råd till tyrannen Dionysios, medvetet uttryckte sig i beslöjade ordalag istället för att säga sanningen helt öppet, “for it would not have been safe” [Ibid. 332D-E. Jmf. även 330D-331D, 341A, 347D-E, 350B]?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------* Föreläsning Collège de France, 12 jan. 1983. “La scène de parrhesia - une situation ouvert, ou les risques sont inconnus, ouvrant pour les sujet qui parle un risque indéfini.”
** - vare sig nu är Platon själv eller, som man allmänt antar, någon annan som skrivit detta [för den betvivlade autenticiteten hos Epistel V, jmf. R.G. Burys “Introduction to the Epistles”, ibid. p. 385-392]
286 Det handlar här alltså om att söka dra gränser mellan ‘prudence’ och ‘cowardice’, klokhet och feghet, djärvhet och dumdristighet. Vilken bild bör vi således göra oss av Platon utifrån dessa epistlar; bilden av en feg ynkrygg som bara tänker på att rädda sitt eget skinn i första hand eller bilden av en förståndig pragmatiker? Bilden av en slipad opportunist som genom knipslug beräkning avgör vad som låter sig sägas och vad som inte låter sig sägas, som förstår att tala när det är tid för att tala och att hålla tyst när man bör hålla tyst; eller, kanske snarare, bilden av den upplyste som föraktar människornas ignorans och inte anser det lönt att söka upplysa dem, då de visat sig ‘ovärdiga’?
Kommentarer