273 Svenskan - ett “rationellt” (rationaliserat) språk? Ty är det då inte nog med olika personliga pronomen för att skilja agenterna* i satser av samma tempus och modus åt? De olika verbformerna i samma tempus & modus tillför ju inte något meningsinnehåll. [Jämför här med latinet, som “rationaliserats” i andra riktningen, genom att “inkorporera” de personliga pronomina i verben.] Franskan däremot - till synes full av pleonasmer. [Har detta något med “nationalkaraktärer” att göra?]
------------------------------------------------------------
* [sic! - Tillskrivet senare, jan. 2005: borde kanske vara subjekt, istället för agent, för att inte blanda bort korten med passiva satser, där ju verbet inte är böjt efter agenten]
274 Kan man tänka sig ett “genomrationaliserat språk? [Alltså inte något konstgjort “characteristica universalis.] Och skulle det i så fall vara möjligt att skriva en litteratur på detta språk; en konstnärligt högtstående litteratur? [Om inte, vore inte detta ett gott argument för dem som hävdar att ‘formen’ är viktigare än ‘innehållet’ (meningen) i konsten?]
275 Det handlar således om pleonasmernas betydelse som konstnärligt uttrycksmedel. Men ligger det inte en motsägelse i detta att tala om “pleonasmens betydelse”? Om det vi höll för en “pleonasm” ändå skulle visa sig fylla en funktion, ett syfte i satsen, och inte kunna tagas bort utan att en, om “blott konstnärlig”, dimension hos samma sats försvinner - vad har vi då längre för rätt att tala om “pleonasmen” som betydelselös?
276 Språkens olika ortografiska signalsystem. [Det handlar här alltså inte om grammatiska strukturella egenskaper hos språket, utan om “rent formella” karakteristika , sådana som det att spanskan inleder frågor med ett “upp-och-nervänt” frågetecken, franskans användning av ‘trait d’union’ vid omvänd ordföljd, att engelskan skriver det personliga pronominet för ‘jag’ med stor bokstav, citationstecknens olika placering, etc., etc.] Har vi här ändå inte att göra med rena pleonasmer?
Kommentarer