263 “Men inte heller människan står ju ut med att leva i denna ovisshet. Är det kanske inte därför som hon har uppfunnit “Gud” som “the ultimate answer”?” Nej, vem, mer än den naivt troende, påstår sig i Gud ha funnit svaret på alla våra frågor? Bör vi inte i Honom snarare än Svaret se “the ultimate question”? [Ja, är det inte i själva verket detta som ligger i det ofta felaktigt använda uttrycket “Herrens vägar äro outgrundliga”? Och här tycks det mig för övrigt som om den ortodoxa kristendomen, så lite jag nu känner den, bevarat en större känsla för detta med “Guds mysterium” än den genomrationaliserade, men därför på intet sätt förnuftigare protestantiska kyrkan.]
264 [Till FK 1:257] Var det således en ad hoc-förklaring som gavs av Hegel och Wittgenstein? Så snart en fråga blivit ställd börjar ju jakten på ett svar. Och förr eller senare finner man oftast ett som åtminstone för en tid framöver kommer att betraktas som “tillfredsställande”. Men därav följer ju inte att mänskligheten nödvändigtvis bara ställer sig frågor som den kan besvara. [Men kanske var det inte heller menat som en förklaring, det som Hegel och Wittgenstein sade, utan just som ett konstaterande av detta faktum; hur ivrig människan ändå är att söka svar på sina frågor?]
265 [Till FK 1:257, 264] Och kanske är ett av skälen bakom det att vi, trots allt, så ofta finner svar på våra frågor, eller tycker oss finna svar på dem, helt enkelt det att verkligheten “tvingar” oss att ställa väsentliga frågor, frågor som vi helt enkelt måste finna svar på - om vi vill överleva? Vårt frågande som en överlevnadsstrategi.
266 [Till FK 1:257, 264] Och ändå, intet borde göra oss mera misstänksamma än de läror, det må vara en religiös tro, en politisk ideologi eller en vetenskaplig teori, som påstår sig ha svar på alla våra frågor. [Är det inte tvärtom ofta så att de goda teorierna väcker flera nya frågor än vad de besvarar av de gamla?]
Kommentarer