251 [Till FK 1:240f] Innebär nu detta att vi i Freud och Roland Barthes bör se gudssökare, överallt på jakt efter en mening i tillvaron? Nej, knappast, men att vi i dem finner två mycket mänskliga individer. Och vad annars kunde vi ha väntat oss att finna?
252 Men inställer sig här inte samma problem för den som vill söka en “mening” bakom alla uttryck, såväl språkliga som icke-verbala, en ‘tanke’ bakom allt, som det problem som enligt Crispin Wright inställer sig för Wittgensteins matematikfilosofi: “namnproblemet”. På samma sätt som man kan fråga sig varför man nödvändigtvis bör kalla “matematik” det att tapetsera väggarna med differentialekvationer, på samma sätt bör vi kanske också fråga oss varför vi nödvändigtvis bör kalla det som eventuellt döljer sig bakom våra språkliga och icke-verbala uttryck - kyssar, fotsteg, harklingar etc. etc. - för “tankar”?
253 Ett svar skulle förstås kunna vara det som refererar till en gemensam, eller åtminstone liknande, funktion hos alla dessa uttryck; att de alla tjänar som ett medel för kommunikationen mellan människor, att de alla förmedlar någonting från en människa till en annan. Men vad är då detta “någonting” som de förmedlar? Måste vi nödvändigtvis kalla detta “någonting” för en “tanke”? [Är det som kyssen förmedlar verkligen av samma slag, faller det inom samma kategori som det som professorns föreläsning över Lebesgueintegralen förmedlar?] uttryck, förmedling, kommunikation, funktion
Kommentarer