238 Om Gud skapade människan till sin avbild, följer då inte också därav att människan skapar sig själv; att Gud skapade en människoskapare? Men efter vilken avbild skapar människan sig själv? [Denna fråga skulle kunna ligga till grund för etiken.]
239 Eller; Gud som ett av männsikan uppfunnet balansinstrument, som ett medel att hålla den egna antropocentriteten [sic!] i schack? Och ändå kunde hon inte avhålla sig från att framställa sig själv såsom en bild av detta gudomliga instrument. [Är Gud också antropocentriker?]
240 Innebär detta att antaga existensen av en Gud, ett högre väsen, i själva verket att frånkänna världen, sådan den är, meningsfullhet? [Jmf. Camus, i Benkt-Erik Benktsson, ‘Existens & tro’, s. s. 301]. Men är det inte just detta problem som panteismen söker lösa, genom att se Gud, inte som något i förhållande till världen yttre väsende, utan som någonting ‘i natur-tingen allestädes närvarande’? [Men redan uppkomsten av detta problem förutsätter ju att världen verkligen antages ha meningsfullhet. Och man kan fråga sig om inte detta antagande egentligen är mycket djärvare, och lika ‘grundlöst’, som antagandet av existensen av ett Högre Väsen.]
241 Den intressanta frågan är väl emellertid snarare denna: Varav kommer det sig att vi, som människor, så gärna söker efter en mening i tillvaron, vare sig vi nu tror oss kunna finna den i himmelen eller på jorden; att vi inte nöjer oss med tingen såsom de är?
Kommentarer