217 Om det är sant att det i renässansen växer fram en ny känsla för existensen såsom “the actualization and the fulfilment of one’s potentialities” [Tillich], att härigenom klyftan mellan essens och existens blir betydligt mindre än den tidigare var, med vilken rätt hävdar man då att denna tidsepok innebar ett återuppväckande av Platon, gentemot Aristoteles? Ja, skulle man då rentav inte med lika stor eller till och med större rätt kunna tala om renässansen som en återgång till den ursprunglige Aristoteles, han som hävdade väsendets närvaro i de enskilda existerande tingen? [Och är det inte något av detta som redan Stillman Drake pekat på.]
218 Existensen som rörelse och tillblivelse [Kierkegaard]. Rörelse mot vad? Tillblivelsen av vad? En aristoteliker skulle kunna svara: existensen, den sanna existensen är en rörelse från potens till akt, ett succesivt realiserande av det i individen inneboende väsendet. På vad sätt skiljer sig Kierkegaard från en sådan uppfattning? Endast därigenom att han ser rörelsen som en rörelse utan ändamål eller avsikt? Därigenom att han i själva rörelsen ser väsendet? Men om så vore, varför valde han då att att såsom “den grimme ælling” fjärma sig från den hegelianska ankfamiljen? Och det vill säga: Var skall vi då söka brottpunkten mellan Kierkegaard och vänsterhegelianerna?
219 [Till FK 2:187] Nej, något existentiellt system är inte möjligt [Kierkegaard], det är sant. Men saken är nog allvarligare än så. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att ge existensen några begreppsliga bestämningar alls, utan att denna samma existens “förintas” (såsom absolut individualitet). [Det tycks mig som om här dolde sig en paradox, som jag emellertid har svårt att identifiera och ännu mer exakt lokalisera.]
218 Existensen som rörelse och tillblivelse [Kierkegaard]. Rörelse mot vad? Tillblivelsen av vad? En aristoteliker skulle kunna svara: existensen, den sanna existensen är en rörelse från potens till akt, ett succesivt realiserande av det i individen inneboende väsendet. På vad sätt skiljer sig Kierkegaard från en sådan uppfattning? Endast därigenom att han ser rörelsen som en rörelse utan ändamål eller avsikt? Därigenom att han i själva rörelsen ser väsendet? Men om så vore, varför valde han då att att såsom “den grimme ælling” fjärma sig från den hegelianska ankfamiljen? Och det vill säga: Var skall vi då söka brottpunkten mellan Kierkegaard och vänsterhegelianerna?
219 [Till FK 2:187] Nej, något existentiellt system är inte möjligt [Kierkegaard], det är sant. Men saken är nog allvarligare än så. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att ge existensen några begreppsliga bestämningar alls, utan att denna samma existens “förintas” (såsom absolut individualitet). [Det tycks mig som om här dolde sig en paradox, som jag emellertid har svårt att identifiera och ännu mer exakt lokalisera.]
Kommentarer