220 [Till FK 1:133] Betyder nu detta (som sägs i FK1:133) att det existerar (hittills) osynliga(?) förbindelse länkar mellan Wittgenstein och Sartre, att även författaren till ‘Tractatus’ omfattade ‘tesen’ om existensens primat i förhållande till essensen? [Jmf. även Tractatus 6.44]
221 [Till FK 1:133] Existens är Rörelse. Detta kan tydas på två sätt: 1) Existens = Rörelse, alltså en identitetsrelation. Men förutsätter inte detta att man kan tänka sig en rörelse utan subjekt (objekt), utan något som rör sig? 2) Rörelsen som en väsentlig bestämning till det existerande subjektet (objektet); en bestämning utan vilken subjektet (objektet) skulle upphöra att existera. Alltså, ändå: existens som en egenskap. Men därmed inte nödvändigtvis bäst beskriven genom enställiga predikatvariabler (variabeltecken).
222 Ligger, således, nyckeln till existensens gåta i Wittgensteins distinktion mellan yttre och inre egenskaper?
223 Det förefaller alltså som om existensen tillhör “det osägbaras” domän. [Jmf. även FK 1:219 !]
224 Vill Kierkegaard förvisa människan, den medvetet existerande människan, till en pol 1 där rum för jämförelser saknas [och det vill säga: till ett liv i total avskildhet], eller menar han blott att vi frivilligt skall avstå från att göra möjliga jämförelser; vill han alltså fortfarande tillåta oss att vistas i “den möjliga intressezonen”, men endast såsom vore vi instängda på ett museum, där det är tillåtet att se men inte att röra? [Jmf. FK 1:193] Men, vilketdera som än är fallet, vad är det för en ‘existentialist’ som på detta sätt vill begränsa människans ursprungliga frihet?
225 “I jämförelsens existensform lever människan i inbillningen att hon kan komma till klarhet om vem hon är genom omvägen över de andra.” [Benkt-Erik Benktssons tolkning av Kierkegaards i ‘Existens & tro’, s. 117] Nej, tvärtom: utan jämförelsen lever människan helt och hållet i sin egen inbillning. [Och det vill säga: även om hon verkligen skulle lära känna sig själv genom och endast genom sig själv sig själv (en möjlighet vars realiserande i själva verket är utesluten på förhand), så skulle hon inte kunna veta att hon verkligen kände sig själv, dvs. hon skulle inte kunna skilja den “kunskap” hon hade från blotta tron att hon kände sig själv.]*
--------------------------------------------------------------------------------------------
*Detta är Wittgensteins insikt [Philosophische Untersuchungen, F-argumentet.]
226 [Till FK 1:225] Men det som såg ut som en omväg kan ofta visa sig vara den enda väg som leder förbi den av klippblock spärrade klyftan, det taggiga busksnåret.
Kommentarer