155 [Till FK 1:154] “Kan man sträva efter det man inte kan ha säker kunskap om? Är det då inte fåfängt att sträva efter det ouppnåeliga?” Men blomman som växer mot ljuset, utan att någonsin kunna fånga det, bör dess ‘strävan’ också karaktäriseras som fåfäng? [Kronbladen som öppnar sig och frukten som mognar i solen - nog är det ‘lön för mödan’.] / [Tillskrivet senare, sept. 2004: - Vad är det för en dum bild; blomman kan förvisso sägas fånga ljuset - ofta precis så mycket hon behöver.]
156 “Jag tänkte en gång skriva ett generationsdrama, men då jag började skriva upptäckte jag, kände jag att det måste bli en roman istället.” Vari består denna upptäckt, på vad grundar sig känslan? [Den grund jag söker är den epistemologiska, inte den psykologiska.] På din kunskap om de begränsade möjligheterna till scentekniska lösningar? ”Nej!” På insikten om att det du ville säga inte skulle rymmas inom ett drama, utan krävde en romans i stort sett obegränsade utrymme? “Nja, kanske. Men bara till en del.” På det att du ville beskriva landskap och miljöer på ett sätt som inte låter sig göras på en scen? Men varför i så fall inte lika gärna en film? En bild säger ju mer än tusen ord, vet du väl, och en hel film skulle då motsvara åtskilliga miljoner ord. “Men jag räknade inte heller antalet identifikationsmöjligehetr och fann att en roman skulle ge fler och viktigare sådana möjligheter än ett drama. Min känsla var intuitiv.” På så sätt. Men vilket var då motivet bakom ditt projekt? “Att beskriva en konflikt jag har erfarenhet av, och att göra det på ett sådant sätt att människor som upplevt samma konflikt skulle känna igen sig, och att människor som inte upplevt samma konflikt skulle förstå hur den kan uppkomma.” Och du insåg snart att detta motiv bara skulle kunna fullföljas i en roman, inte i ett drama? “Ja, precis.” Du kände att det måste bli en roman istället. Vilket var detta ‘det’ som du kände måste bli en roman? Inte dramat, väl, ty varför skulle ett drama nödvändigtvis behöva bli en roman? “‘Det’ syftar på innehållet, naturligtvis.” Innehållet i vad, i dramat eller romanen? “I romanen. Innehållet skulle vara detsamma i romanen som i dramat.” På vilken grund bedömer du innehållet som detsamma, och formen som förändrad? Var drar du gränsen mellan form och innehåll? [Låt Hamlet sjunga sin monolog till en valsmelodi istället. Skulle dramat då beröra oss på samma sätt som det gör nu? Skulle du här verkligen säga att innehållet förblivit oförändrat och att bara formen förändrats?] Och, om du skall vara ärlig, var inte den känsla du hade när du börjat skriva dramat den att - nej, detta var inte vad du egentligen ville säga. Och därav drog du slutsatsen att du istället borde skriva en roman. “Nå, så mycket kan jag väl medge.” Men vad blir det nu av din distinktion mellan innehåll och form? “Men konflikten jag ville beskriva var ju ändå densamma.” Ja, men hur den skulle beskrivas, räknar du det till innehållet eller till formen? “Låt mig då istället uttrycka det så: Jag hade en tanke, en idé om en konflikt jag erfarit och jag ville gestalta denna idé på bästa sätt, dvs. så att den fick störst effekt på mottagaren av mitt budskap, så att den skänkte honom insikt.” Och då hävdar jag, att för att han skall kunna komma till insikt måste det finnas en möjlighet till identifikation, och att sannolikheten för att du skall kunna väcka denna insikt hos honom blir större ju större möjligheter till identifikation du ger honom [och, bör det tilläggas, han ger sig själv]. “Allt detta låter nog bra, men det var inte det jag tänkte på då jag plötsligt kom till insikt om att jag borde skriva en roman istället för ett drama.” Nej, men ditt motiv var tydligt nog, inte sant? “Medges. Men resten?” Resten var bara majevtik. “Det återstår att bevisa.” En annan gång, min vän Glaukon.
156 “Jag tänkte en gång skriva ett generationsdrama, men då jag började skriva upptäckte jag, kände jag att det måste bli en roman istället.” Vari består denna upptäckt, på vad grundar sig känslan? [Den grund jag söker är den epistemologiska, inte den psykologiska.] På din kunskap om de begränsade möjligheterna till scentekniska lösningar? ”Nej!” På insikten om att det du ville säga inte skulle rymmas inom ett drama, utan krävde en romans i stort sett obegränsade utrymme? “Nja, kanske. Men bara till en del.” På det att du ville beskriva landskap och miljöer på ett sätt som inte låter sig göras på en scen? Men varför i så fall inte lika gärna en film? En bild säger ju mer än tusen ord, vet du väl, och en hel film skulle då motsvara åtskilliga miljoner ord. “Men jag räknade inte heller antalet identifikationsmöjligehetr och fann att en roman skulle ge fler och viktigare sådana möjligheter än ett drama. Min känsla var intuitiv.” På så sätt. Men vilket var då motivet bakom ditt projekt? “Att beskriva en konflikt jag har erfarenhet av, och att göra det på ett sådant sätt att människor som upplevt samma konflikt skulle känna igen sig, och att människor som inte upplevt samma konflikt skulle förstå hur den kan uppkomma.” Och du insåg snart att detta motiv bara skulle kunna fullföljas i en roman, inte i ett drama? “Ja, precis.” Du kände att det måste bli en roman istället. Vilket var detta ‘det’ som du kände måste bli en roman? Inte dramat, väl, ty varför skulle ett drama nödvändigtvis behöva bli en roman? “‘Det’ syftar på innehållet, naturligtvis.” Innehållet i vad, i dramat eller romanen? “I romanen. Innehållet skulle vara detsamma i romanen som i dramat.” På vilken grund bedömer du innehållet som detsamma, och formen som förändrad? Var drar du gränsen mellan form och innehåll? [Låt Hamlet sjunga sin monolog till en valsmelodi istället. Skulle dramat då beröra oss på samma sätt som det gör nu? Skulle du här verkligen säga att innehållet förblivit oförändrat och att bara formen förändrats?] Och, om du skall vara ärlig, var inte den känsla du hade när du börjat skriva dramat den att - nej, detta var inte vad du egentligen ville säga. Och därav drog du slutsatsen att du istället borde skriva en roman. “Nå, så mycket kan jag väl medge.” Men vad blir det nu av din distinktion mellan innehåll och form? “Men konflikten jag ville beskriva var ju ändå densamma.” Ja, men hur den skulle beskrivas, räknar du det till innehållet eller till formen? “Låt mig då istället uttrycka det så: Jag hade en tanke, en idé om en konflikt jag erfarit och jag ville gestalta denna idé på bästa sätt, dvs. så att den fick störst effekt på mottagaren av mitt budskap, så att den skänkte honom insikt.” Och då hävdar jag, att för att han skall kunna komma till insikt måste det finnas en möjlighet till identifikation, och att sannolikheten för att du skall kunna väcka denna insikt hos honom blir större ju större möjligheter till identifikation du ger honom [och, bör det tilläggas, han ger sig själv]. “Allt detta låter nog bra, men det var inte det jag tänkte på då jag plötsligt kom till insikt om att jag borde skriva en roman istället för ett drama.” Nej, men ditt motiv var tydligt nog, inte sant? “Medges. Men resten?” Resten var bara majevtik. “Det återstår att bevisa.” En annan gång, min vän Glaukon.
Kommentarer