151 Form och innehåll i konsten. talar det faktum att vad som i en form skulle kunna betraktas som ett pekoral, i en annan form blir till ett stort konstverk, för eller emot tanken att form och innehåll kan/bör separeras? Vad ligger egentligen ‘bakom’ talesättet att ‘tanken har funnit sin rätta form’? [Reflexion efter att ha sett ‘Carmen’ i Parkteaterns uppsättning.]
152 [Till FK 1:151] Men vilken rätt har vi då att tala om innehållet som ‘detsamma’, fast än i en annan form? Förändras då inte innehållet med formen? Ger inte den nya formen också nya
tolkningsmöjligheter då det gäller innehållet. Ja, om innehållet, tankens, ordets mening är dess användning [Wittgenstein], vilken rätt har vi då att överhuvudtaget tala om en förändring hos något fixt (tanken, innehållet, ordet)? [Då det gäller ordet, tecknet, kan vi ju tala om en typografisk struktur som förblir densamma, men då det gäller tanken och tankens innehåll?]
153 [Till FK 1:151] Kan vi då någonsin veta när ‘tanken har funnit sin rätta form’[om det nu är möjligt att tala på detta sätt]? På vilka grunder skulle en sådan bedömning vila? Endast på grundval av en estetisk intuition? Men den estetiska känslan vilar, sade jag [FK 1:140], på en möjlighet till identifikation. Bör man då inte också i detta fall se antalet och kvaliteten av möjligheterna till identifikation som en bedömningsgrund, som en domare som i något mindre utsträckning låter sig regeras av godtycket än den domare som bara hänvisar till en mystisk estetisk intuition? Den form är den ‘rätta’ som ger störst möjlighet till identifikation(?)
154 [Till FK 1:153] Men, antalet konstformer & tankeformer är oändligt. Kan vi då någonsin veta när / om maximal möjlighet till identifikation har uppnåtts? [Vad är det som säger att inte ‘Hamlet’ skulle göra sig bättre som marionettspel?] Nej, det kan vi inte veta, men vi kan sträva efter det.
152 [Till FK 1:151] Men vilken rätt har vi då att tala om innehållet som ‘detsamma’, fast än i en annan form? Förändras då inte innehållet med formen? Ger inte den nya formen också nya
tolkningsmöjligheter då det gäller innehållet. Ja, om innehållet, tankens, ordets mening är dess användning [Wittgenstein], vilken rätt har vi då att överhuvudtaget tala om en förändring hos något fixt (tanken, innehållet, ordet)? [Då det gäller ordet, tecknet, kan vi ju tala om en typografisk struktur som förblir densamma, men då det gäller tanken och tankens innehåll?]
153 [Till FK 1:151] Kan vi då någonsin veta när ‘tanken har funnit sin rätta form’[om det nu är möjligt att tala på detta sätt]? På vilka grunder skulle en sådan bedömning vila? Endast på grundval av en estetisk intuition? Men den estetiska känslan vilar, sade jag [FK 1:140], på en möjlighet till identifikation. Bör man då inte också i detta fall se antalet och kvaliteten av möjligheterna till identifikation som en bedömningsgrund, som en domare som i något mindre utsträckning låter sig regeras av godtycket än den domare som bara hänvisar till en mystisk estetisk intuition? Den form är den ‘rätta’ som ger störst möjlighet till identifikation(?)
154 [Till FK 1:153] Men, antalet konstformer & tankeformer är oändligt. Kan vi då någonsin veta när / om maximal möjlighet till identifikation har uppnåtts? [Vad är det som säger att inte ‘Hamlet’ skulle göra sig bättre som marionettspel?] Nej, det kan vi inte veta, men vi kan sträva efter det.
Kommentarer