Lek eller allvar: icke-instrumentalism eller behovsdrivet handlande? [Filosofisk Kalender 3:613-614]

 3:613
[Till FK 1:920-922] Det icke-instrumentella, icke behovsdrivna, ”intresselösa” handlandet (som i liturgin, i gudstjänsten) – svårt, kanske inte möjligt att skilja lek från allvar, att finna formella kriterier för när det är ”på riktigt” eller bara ”på låtsas”. Skulle det i så fall bero på intentionen hos deltagarna att göra? Men hur kontrollerar vi den, utan att söka skåda in i deras hjärnor, läsa deras tankar?

3:614
[Till FK 3:613, forts.] - Men är det då inte på samma sätt med alla handlingar där vi inte kan påvisa någon påföljande uppenbar effekt (dvs. alla handlingar/åtgärder som inte orsakar någon slags påvisbar ändring i sakernas tillstånd). … Och hur vet vi alls att en handling saknar instrumentella motiv, det individuella utförandet/deltagandet kan ju som väl känt vara behovsdrivet hos den enskilde.
[T.ex. av sociala eller ekonomiska behov. Att tala med Finkelstein, istället för Gud!] Det kan vi ju heller inte alltid veta utan hjärnin(tro)spektion!