På spaning efter Spanarna som flytt 29 januari 2021: Vanligheten, vänligheten och en sjömansvisa därtill

Vanligheten, vänligheten och en sjömansvisa därtill 

Som helhet kanske inte den mest pregnanta framåtblicken i spanarhistorien. 

Det kan inte hjälpas  att man får lust att citera ur Gunnar Ekelöfs Perpetuum mobile:

"...
Den gamla vanliga skamligheten
Den gamla skamliga vänligheten
Den gamla vänliga svamligheten"

Elakt sagt och gjort, förstås - tvärtemot andan i denna, som alltid annars, välvilliga spanaromgång, som dock - det måste sägas ändå - saknade syra och clou-klös.

Jessika Gedin: Normala människor. 

Jessika, annars en av favoriterna och medlem av mitt dream-team top 3 (tillsammans med Göran Everdahl och Per Naroskin), föll denna gång lite grann på eget grepp och gissade att hon som, högst kompetent och välformulerad medieperson och framgångsrik programledare för ett kvalificerat litteraturmagasin, bosatt i Stockholm i ett - som jag antar - högst vanligt, men trevligt bostadsområde, således, i denna position, tillsammans med vänner och kollegor, representerar den nya normala, högst åtrådda vanligheten. Just den samma vanlighet, som hon i inledningen av sin spaning annars noterade var utsatt för flera försök till appropriering av mindre medelmåttiga mediepersonligheter. Utan att gå trumpisternas mediedrev till mötes finns det ändå anledning att påminna om att det finns en verklig och normal verklighet både norr och söder om Stallmästaregården, där det som är normalitet för normaliserade mediemänniskor i Stockholms kulturkvarter inte nödvändigtvis delas av godhjärtade glebygdsbor eller sällskapliga småstadsbor. Därmed inte sagt att kulturturintresset inte kan finnas där, lika starkt och hjärtekramande, men villkoren för dess utövande kan vara ganska annorlunda. Måhända har coronans törnekrans utjämnat dem en smula dock.     

Niklas Källner: Till havs. 

Niklas' behagliga stämma var denna gång den som stack ut från vanligheten och drömde sig bort - till sjöss, med hjälp av en shantyman från Glasgow och eget sångarbidrag i samma stil (med den äran! bis!). Men lite tomt och innehållsfattigt blev det ändå, och inte fick vi veta så mycket mer om framtiden, än att alla nu längtar bort någon annanstans - inte så svårt att gissa sig till när vi suttit instängda i hemmet i snart ett år (förutom en och annan f.d. myndighetschef eller moderatpolitiker.) 

Maja Aase: Vänliga veckan vinner. 

Maja, som liksom Jessika ofta baserar sina spaningar på samtida vetenskapliga rön, vilket är värt all respekt och en särskild eloge i dessa tider av faktaresistens, tog här den nu infallande vänliga veckan och vardagsobservationer av visad vänlighet, såsom nickande mötande medmänniskor på vår taggiga coronabeströdda  levnadsstig (Nel mezzo del cammin di nostra vita...) till intäkt för en allmän tilltagande tillvändhet till våra medmedborgare, men för oss som redan passerat mitten av vår levnadsbana -med råge,  och uppnått status av "grumpy old man" är det kanske inte lika uppenbart och frekvent att mötas av välvilja varthän man går på sin dagliga promenad. Det kan förvisso också vara beroende av bostadsområde - eller egen uppsyn.