670 Ett naturligt språk som ett sätt att betrakta världen [jmf. t.ex. Whorf]., och att dela den [i kategorier, klasser, entiteter, etc.] Och därför döljer varje språk i sig redan vissa antaganden, ontologiska sådana, naturligtvis, men också antaganden om funktionella och kausala samband. [Det vore ju t.ex. motsägelsefullt att ha begrepp som ‘handling’ och ‘aktör’, eller t.o.m. grammatiska begrepp som ‘subjekt’ och ‘predikat’, sådana som om man antog att världen och allt som sker i den var helt igenom determinerat; eller, å den andra extremen, att sambandet mellan ‘handlande’ och ‘handling’ är helt godtyckligt och tillfälligt, att ‘handlandet’ inte är något som tillkommer den handlande. I det senare fallet skulle vi inte kunna skilja melllan grammatiskt ‘subjekt’ och ‘objekt’ i en sats, annat än på rent formella grunder. Men då skulle också motiveringen för att överhuvudtaget markera någon som formell distinktion bortfalla, och därmed också distinktionen ‘subjekt’ - ‘objekt’ överhuvudtaget.]
671 [Till FK 1:670] Men därmed inte sagt att språket och begreppen är godtyckliga skapelser. Språket är ju ett instrument för att hantera verkligheten.
672 [Till
FK 1:671] Och som språket självt blir till en del av denna verklighet, uppstår
behovet av nya språkliga verktyg för att hantera språket. Och därav
‘metaspråket’ och de abstrakta begreppen. Därav också språkets ständiga
expansion och abstraktion. Så ser vi snart inte de ursprungliga behov som
styrde vår första indelning av verkligheten.
Kommentarer