277 Med vilken rätt använder vi egentligen uttrycket “jag var inte mig själv” för att ursäkta våra extrema beteenden? Är då inte de sidor av oss själva som vi visar upp för omvärlden, även då vi tycker oss spela “roller” som inte passar oss, lika fullt integrerade delar av vår totala personlighet? [Ett affirmativt svar på denna fråga behöver inte innebära ett förnekande av de yttre omständigheternas makt, utan blott att insistera på att de yttre omständigheterna, vilka de än må vara (dålig ekonomi, stressad situation etc.) i sig själva inte är tillräckliga* för att framkalla ett visst beteende. Möjligen skulle man kunna säga att de yttre omständigheterna tjänar som “stimuli” vid aktiverandet av vissa latenta “dispositioner”?] Ett exceptionellt beteende må tillhöra en sida av personligheten som vi endast sällan och bara vid vissa speciella yttre omständigheter vänder utåt mot omvärlden, men som lika fullt finns där, fastän vänd “inåt”.
278 Den kubistiska utopin: att vilja visa alla sidor, alla fasetter hos vår personlighet samtidigt. (O-)möjligheten(?) och storheten i att söka bygga en etik på detta fundament. [En den personliga ansvarighetens etik.]
279 Vi är som jadestenar, slipade till polyedrar. Och liksom solljuset ofta bara träffar en eller några fasetter i taget, så belyses vanligen bara en sida hos vår personlighet åt gången.
280 Och, i detta avseende [även om vi inte gärna talar om tingens “personlighet”; de få gånger vi gör det menar vi ju ändå något annat med “personlighet” än det vi syftar på då vi talar om människor], såsom med människorna, så ock med tingen. Och därför är det som vi, med tillhjälp “endast av våra sinnen”,* “naivt” uppfattar hos tingen inte mindre verkligt än det** som vi med våra avancerade begreppssystem och komplexa teorikonstruktioner resonerar oss fram till. [Detta är också skälet till att vi bör sätta “sann natur” inom citationstecken i FK 1:272. Vad det handlar om är ju i själva verket detta: att, då det gäller de vanliga, “enkla” tingen, vi har anpassat oss så väl till att betrakta dessa ting från en sida, en fasett, att det därför är så mycket svårare att “vända” på dem (eller på oss) och betrakta andra sidor av dem. Och då vi ändå lyckas göra detta har vi likväl svårigheter med att identifiera dem som samma ting som dem vi förut betraktat från den enkla sidan.]
-------------------------------------------------
* Något sådant som rena sinnesintryck existerar i själva verket inte, det har väl ändå 1900-talsfilosofin visat. Förutom de “preteoretiska fördomar” vi medvetet el. omedvetet hyser vid betraktandet av tingen tillkommer alltid det förnuftsreglerade momentet av “identifikation” [Jmf. FK 1:136-143]
** de egenskaper hos tingen som vi genom våra teorier resonerar oss fram till måste tillhöra dem.
Kommentarer