715 Det osannolika är osannolikt, det overkliga overkligt, det fantastiska fantastiskt först i jämförelse med det vi kallar sannolikt, verkligt, normalt - i jämförelse med det vi kallar “verkligheten”. [Och denna “verklighet” må sedan vara andlig eller materiell, bestå endast av det egna jaget eller t.o.m. endast av dess sinnesintryck etc. etc.] Och därför kan uttryck där ordet “verklighetsförankrad” ingår - vare sig de används vid bedömning av litteratur, musik, film, bildkonst, politiska förslag eller vad det vara må - aldrig vara något annat än meningslösa klyschor. Ty, för bedömningen av t.ex. en scen i en film såsom “overklig” krävs jämförelse med “verkligheten”. Och därför är också den mest fantastiska film, det mest absurda teaterstycke,, den mest osannolika vetenskapliga teori, det mest orealistiska politiska reformförslag djupt förankrade i “verkligheten”. jämförelse,
716 Varför har vi så svårt att stå ut med det fullkomliga, det allt igenom perfekta? Ibland tror jag mig i det fullkomliga se en inkarnation av döden. Där inte strävandet är, där är intte heller vi. Men döden lämnar oss ändå inte oberörda, medan fullkomligheten däremot borde lämna oss likgiltiga. Där finns inget mer att tillägga, ingenting att uppnå.
Kommentarer